Tahe

Vår stora tjej har det alltid varit fart och fläkt i. Får alltid höra "hon är ju inte blyg i alla fall" vilket man såklart blir stolt och glad över att höra. Men det finns en liten nackdel... Meya blir inte skrämd över att komma ifrån sitt vuxna sällskap, man måste därför ha stenkoll på vart hon är hela tiden. Det hade jag tydligen inte igår...

 

Efter ett supermysigt kalas hos kompisen Alva skulle vi förbi Ica Maxi för att köpa lite gott till kvällen och lördagsgodis. Meya var trött och sockerspeedad men ville såklart med in i affären. Kristoffer och Milo stannade i bilen. Jag tittade efter dammsugspåsar och efter en kort, kort stund tittade jag efter Meya som var spårlöst försvunnen. Självklart var det precis där genvägen till kassorna finns så jag visste inte om hon tagit den vägen eller den rakt fram. Jag visste inte heller om hon gömt sig bakom en hylla precis i närheten, det är mycket kurragömmalekar hemma nu. 

 

Vad gör man? Började leta i närheten såklart men utan resultat. Gick ganska direkt och bad om hjälp då för att hon inte skulle hinna för långt eller springa ut ur butiken eller nåt. Lyckad man känner sig som mamma när de ropar i mikrofonen "Elin har tappat bort sin 3 åriga dotter Meya". Öh nej HON sprang ifrån mig faktiskt, men det kunde jag såklart inte säga. Ganska snabbt fick jag ett samtal och Meya var på väg till informationsdisken med en personal. Om hon var ledsen... NOP! Det blev inget lördagsgodis för hennes del i alla fall.

 

Kanske är det ökat behov av uppmärksamhet nu när lillebror tar mycket tid men vi försöker verkligen att ge henne det. Milo sover ju ändå mycket och är ganska nöjd med att roa sig själv. Idag har Meya och Kristoffer varit på dans igen, söndagmornarna är bara deras och det känns bra.

 

Jag har i alla fall förstått att jag inte är den enda som tappat bort mitt barn i affären, känns faktiskt ganska skönt att höra.