Tahe

Jag kan förstå dem som säger att det kommer en vändning vid tre månader. Jag tycker i och för sig att jag varit väldigt pigg och så hela tiden men på något sätt känns allting om möjligt ännu bättre nu. Kan ju också vara vädret och att man nu kan komma ut och gå lite och få lite frisk luft. Jag känner mig så lyckligt lottad. Har ju fått världens snällaste och goaste bebis som nästan aldrig är ledsen, gillar att åka iväg på äventyr, tycker om alla hon träffar, sover på nätterna - ja behöver jag fortsätta? Enda nackdelen som finns är att hon kräks väldigt mycket men det kan man faktiskt stå ut med, har ju egen tvättmaskin nu:)

Inte nog med allt detta, Kristoffer är så duktig som pappa. Lite tur har vi att Meya är en kvällsmänniska för då blir det ännu roligare för honom att komma hem och busa med henne. Han pysslar och donar med henne och låter mig åka iväg på äventyr alldeles för mig själv. Tror han tycker det är kul att jag är iväg ibland så han får henne för sig själv. Det känns jätteviktigt att han känner att han klarar av att ta hand om henne likaväl som jag. Försöker verkligen att inte lägga mig i utan låta honom göra på sitt sätt.

Veckan är fylld av aktiviteter faktiskt och jag har kommit igång och träffat lite kompisar och så igen, även tagit upp lite gamla kontakter. I morgon SKA vi ta oss till öppna förskolan, det ska bli jättekul.

Och så de obligatoriska bilderna på lilltjejen.